håhå jaja

There now, steady love, so few come and don't go
Will you won't you, be the one I'll always know
When I'm losing my control, the city spins around
You're the only one who knows, you slow it down
/The Fray

Jag vaknade av att mobilen ringde. Det var Lena på City som skulle intervjua mig och hon frågade mig om hon störde och jag sa nej men hon skrattade till och jag tror hon visste att hon väckt mig. Anyway. Jag babblade på som vanligt. Hon skrattade åt mig flera gånger som hon brukar göra. Jag förstår inte vad det roliga var men det lär vi ju få se nästa vecka. Jag framställs lite som en pajas i de där "artiklarna". Well, jag har själv gått med på att vara med så det är väl en sak jag får ta. Jag tror jag överlever, trots allt =).

När vi var färdiga och jag lagt ner min mobil i väskan igen (jag vet inte varför jag la den just där men...) så sa jag högt för mig själv med den gnälligaste rösten ni kan tänka er; "ooooh vad tidigt de väcker miiiiig, varför gör de deeeeeeet?!" (klockan var 11.40). Och efter en stund så sa jag "jag trodde det hade blivit onsdag idag och att jag hade missat tisdagen" med en ledsen röst, såklart. "Jag blev ju rent förkrossad". Sen skrattade jag åt mig själv och förstod varför jag framställs som en pajas. Jag är ganska pajas-aktig. Jag menar, jag pratar högt för mig själv och säger sjukt skumma saker... Ibland frågar jag folk om de pratar högt för sig själv när de är ensamma för att liksom se om jag är normal eller om de är lika konstiga som mej. Men jag är tydligen inte normal.

När Micke piercat sig i tungan så kunde han inte prata. En av de första dagarna frågade jag varför han pratade sämre än han gjorde dagen innan och då svarade han att han inte träffat någon att prata med så han var lite otränad i tungan med snacket. Då sa jag "prata högt med dig själv då! det hade jag gjort". Han tittade på mig och skakade på huvudet. Saken är ju den att jag inte bara pratar med mig själv när jag behöver träna upp mitt tal utan varje gång jag är ensam. Antingen sjunger jag eller så pratar jag, för att bryta tystnaden liksom.

Jag har aldrig påstått att jag är normal och det är nog tur för ingen skulle tro mig ändå. Jag är konstig och att jag pratar med mig själv är bara en av mina konstigheter som jag har för mig.

ibland kan jag undra om folk brukar gapskratta när de är ensamma och tittar på tv. jag gör det men jag räknas inte som folk ju.

Låttexten har förresten inget med mina skumheter att göra. Eller jo. Det har lite att göra med att jag trodde jag missat tisdagen och det hade faktiskt varit förjävligt. Jag hade faktiskt blivit förkrossad. Sen kan man ju diskutera hur normalt det är att "missa" en hel dag om man inte ligger i nån slags koma eller nåt.



image15

Kommentarer

Speak up!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0