Be careful what you wish for!

När jag var liten så brukade jag och min kompis gå och önska att vi skulle bryta benet eller armen. Varför då? Jo, för att folk skulle tycka synd om oss. Vi ville ha uppmärksamhet, mest av våra föräldrar och lärarna. Jag tyckte även om att vara förkyld och sådär men störde mig på att jag aldrig blev hes, då hade det ju låtit ännu mer synd om mig. Detta gick jag dessutom och tänkte på tills jag var ganska gammal. Som tur var så bröt vi aldrig något ben i kroppen, trots våra önskningar (peppar, peppar).

Varför var uppmärksamheten så viktig för oss? Jag vill veta exakt hur mina tankar såg ut på den tiden. Tänk att vi dessutom uppmuntrade varandras tankar om att bryta ett ben eller en arm. "Ja, det låter jättevettigt" liksom?! Haha jag vet att vi bara var barn och inte så smarta (eller var vi kanske smarta ändå?) men det känns ganska sorgligt att vi tänkte så.

Alla barn vill väl ha mer uppmärksamhet än vad de redan får, antar jag och alla har väl sina anledningar. Inte lönt att spöka runt i det förflutna, kom bara att tänka på det och tyckte det var lite knasigt.

Nu dessa dagarna när jag varit sjuk så har jag varit glad för att jag haft både mamma och henrik som tagit hand om mig, men jag tyckte inte att det var speciellt kul att ligga i feber och inte kunna göra speciellt mycket mer än att dricka vatten, äta godis, alvedon och läsa min (nya favorit) bok.

Var försiktig med vad ni önskar er, det kan slå in!

Kommentarer

Speak up!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0